Jo antar att det är sant, men man kan inte älska allt..

Och detta med att glömma och förlåta?! Visst man kan säga att man ska glömma och förlåta, men tyvärr så sätter saker och ting sina spår. Och det som hände går ej att bara radera, hur mycket man än vill det.

Sista året så har det hänt en hel del saker, och jag har nog aldrig blivit kallad så mycket elakt heller.

Fet subba, hora, äcklig, att jag kan dra åt helvete med mera, med mera.. Och det av personer som aldrig äns borde nämna sådana ord... Blir tårögd bara jag tänker på det och förstår inte alls hur man kan säga så till en annan person.. Förstår inte hur man själv kan må bra av att trycka ner andra.

Minnen från det förflutna kommer upp till ytan...

Jag blev mobbad när jag gick i mellanstadiet, mitt huvud dunkades i asfalt, jag stängdes in i soprum och man taffsade på mig, man kallade mig både det ena och andra. Men då var vi ändå "barn", visst det är inte ok med mobbning och det var inte lätt att ta sig ur det. Men det och en del andra hemska saker är det som format mig. Jag har alltid varit tjejen som inte säger helt vad jag själv tycker, alltid varit "mullig" och storbystad. Försökt med allt för att vara som alla andra. För hur det än är så vill man passa in. Men allt detta har satt djupa sår i mig, och jag har aldrig valt att prata om vissa saker. Jag skaffade min blogg i hopp om att den skulle hjälpa mig att läka lite, då jag alltid haft lätt för att skriva om saker och ting. Och då kanske jag äntligen skulle våga ha en egen åsikt, dela mina egna tankar och vad jag vart med om..

Men när jag väl började göra det mer och mer, ja då började påhoppen. Inte äns här kunde jag skriva utan att känna mig som den 11 åriga tjejen i soprummet igen. Och det är ingen rolig känsla.

Som jag mått den senaste tiden är inget jag önskar min värsta fiende äns..

Att vakna av att man gråter och känna sig äcklig, mindre värd mm.. Det är ingen hit ska jag säga er.

Till och med önskat att jag bara kunde försvinna, så jag slapp alla elaka ord och en del känslor.

Så innan ni nu väljer att hoppa på mig igen, tänk en gång extra. Jag skriver inte för att vara elak, skriver för att våga vara mig själv, stå för vad jag själv tycker och tänker. Det är mitt sätt att läka och försöka bli hel...

Hugs And Kisses

Jen