Har försjunkit mig i att plugga och jag har fått en hel del gjort, men frågan är ju om det faktiskt har fastnat i huvudet?! Då ja har något helt annat i skallen just nu..  

Har varit två rätt dryga dagar nu , både igår och idag.

Rent psykiskt, men snart är det över och jag tog mig igenom det med..

Har nog inte märkts utåt sett, men tror att tex mamma som är här hemma har märkt det på mig.

Jag har varit lite grinig och försökt hålla mig för mig själv. Har även fällt någon tår.   

Vilket kanske inte alls är bra, men orkar bara inte prata om det. Mamma vet precis vad som händer mm, men ändå drygt att älta det. Och jag vill inte tynga henne med allt.

Det hade nog varit lättare att bara lägga ner allt, men det vill jag ju inte. 

Inte alls så mitt hjärta säger, så det kan jag inte. Tänker inte fly igen.

Jag har alltid varit en specialist på att fly och hitta ursäkter till att inte riskera för att stå där sårad igen. För det har jag blivit så många gånger, det är inget jag vill uppleva igen.   

Jag känner att detta kan bli så bra, men vet att risken finns att det inte blir så med..

Men tycker att det är värt att chansa igen, och för en gångs skull kämpa för vad jag vill.

Visst man kan ju önska att själva läget vore annorlunda, men nu är det som det är. Och visst jag kommer att vara en personlig berg och dalbana tills dagen kommer och vi ser vad som sker.

Och jag kan garantera att om jag berättade precis vad det gäller, så hade många sagt att jag är helt tokig i skallen som utsätter mig för detta.  

Men det är också anledningen till att jag väljer att inte göra det, för jag tänker inte låta mig påverkas åt något håll i detta. Det är precis det som hände sist, och jag sabbade allt. Så det får ej hända igen.    

Jag vet ju vad som sagts och så till mig, och jag borde bara hålla det inne i huvudet och tänka på det. Då det är positivt mm, men ändå så kommer ju den lilla djävulen på axeln fram ibland.. 

Och då kommer ju alla dessa negativa tankar upp i huvudet och man blir nere mm..

All denna inre stress gör ju även att min psoriasis blir sämre och kliar så in i h*lvete!!!!

Och det är ju inte alls kul, vill bara att den ska försvinna igen.. Men gör vad jag kan med krämer mm och försöker att hålla mig lugn. Men det är ju inte det lättaste. Men jag försöker iaf.  

Sen så har ju världens bästa lillkille varit här två eftermiddagar i rad, medans hans pappa har tränat inför brandmanna testet nästa vecka och hans mamma har jobbat. Så han har ju fått en att skratta massor!!!

Finns ju ingen som är så underbar liksom, han har alltid ett leende på läpparna.  

Och jag är så tacksam för att jag haft mamma här hemma nu, vet inte vad jag hade gjort utan henne.

Skönt att ha någon att bolla tankar med, utan att bli "dömd" för allt.

Hugs And Kisses

Jen