Idag har varit en dag full av känslor och saknad.

Jag har tänkt massor på min lillebror Patrik som fick lämna oss på tok för tidigt..

På torsdag är det 7 år sedan, men det känns som igår..

Bara 19 år gammal, han hade så mycket kvar att leva för..

Jag var ju i USA och jobbade med travhästar hos en svensk tränare.

Jag kommer aldrig glömma förmiddagen den 5 april, till och börja med hade jag inte kunnat sova på hela natten. Hade en konstig känsla i hela kroppen. En oro som jag inte kunde förklara, pratade om det på morgonen på jobbet. Men jag kunde ju aldrig föreställa mig att detta skulle vara anledningen.

Iallafall så där den 5 april vid lunch tid så ropar Natta, ena tjejen som jag jobba med. Att jag hade telefon, och jag satt då och lindade benen på en av mina passhästar. Så jag bad henne komma med telefonen, men hon "propsade" på att jag skulle komma in på kontoret. Så jag gjorde som hon sa och gick in.. Märkte att hon stängde dörren bakom mig, men tänkte inte mer på det. Det var mamma i telefonen och hon frågade om jag satt ner. Och jag svarade ja och sen kom det jag aldrig någonsin kommer att glömma. "Jag vet inte hur jag ska säga detta, men din lillebror har dött" sa hon.. Min reaktion var att jag la på och satt och stirrade på Natta.. Det ringde igen och jag förstod att det var mamma som ringde upp. Resten av samtalet minns jag inte, mer än att jag frågade vem av mina bröder. Och hon svarade Patrik. Minns inte så mycket mer av dem närmaste timmarna, jag hamna som i en egen bubbla. Minns att jag satt på asfalten och bara skaka.. Jag lämnade Usa dagen efter och hade ett helt dygn resande framför mig, innan jag till slut var hemma hos familjen.

Jag kan än idag inte förstå att han är borta för alltid, att jag adrig mer kan ringa honom och be om råd.

Eller bara ha en kul kväll tillsammans..

Finns ingen på denna jord som någonsin stått mig så nära som han och ingen kommer någonsin få göra det heller.

Han och jag kunde prata om allt och vi visste en hel del saker om varandra som ingen annan vet.

Jag skulle kunna göra vad som helst för att bara få träffa han igen, hade inte träffat han på lite mer än 2 månader när han togs ifrån oss. Visst hade pratat i telefonen dagligen, men det är ju inte samma sak. Med facit i handen, så pratade jag med han c:a 2 timmar innan han dog. Och då pratade vi om att han skulle komma över till USA och hälsa på i 2v och sen skulle vi båda åka hem ihop. Eftersom jag var tvungen att fixa mina papper och så. Men nu blev det ju inte så. Allt ändrades under en natt och inget blev som planerat. Jag kommer för alltid att få leva med att jag förlora min absolut bästa vän och älskade lillebror.

Hoppas att alla där ute inser ur snabbt livet kan förändras och att ni inte lägger ner massa energi på att vara osams, tjaffsa om småsaker mm. För imorgon kan det vara försent att be om ursäkt och låta personen veta hur mycket den faktiskt betyder för er. Jag hoppas ju dock att ingen ska behöva gå igenom det jag gjort och gör sedan den dagen min bror togs ifrån oss. Går inte en dag utan att jag tänker på honom och bara vill ha honom här.

Men det känns bra att veta att han iallafall visste precis hur mycket han betydde för mig. Och hur de än är, så kommer han alltid finnas med mig.

Älskar dig för alltid och saknar dig massor  

Hugs And Kisses

Jen