Jag har  funderat på det här med vänskap och vad den betyder för oss. Jag undrar om någon kan svara på vad vänskap är egentligen... Jag har en tendens att tro så gott om alla, tills jag får kastat i ansiktet att så ej är fallet.. En person eller de är flera, har gjort ett stort hål i mig.. Anklagat, spottat och fräst. Men hela tiden enbart sagt att allt är mitt fel! Hallå liksom, hur jävla självgod är man inte om man själv tror att man aldrig kan göra fel och misstag? INGEN är så perfekt. Och numera vet jag så mycket som gör att jag börjat tvivla på min egen förmåga. Förmågan att bedömma människor, om de är riktiga vänner, eller rent ut sagt idioter. Jag säger inte nu inte alls att jag ej gjort massa fel heller, men jag står för dem. Jag kan erkänna mina fel och brister. Tror absolut inte att jag är PERFEKT!
Så less på att hela tiden få höra nya saker i detta "ärende", fattar ej att folk bara orkar. Har dem inget eget liv?? Jag menar de ska ju vara så bra och bla bla bla.. Svårt tro de, måste jag säga..

Mina närmaste kommer alltid att finnas där har jag insett. Vi har utvecklat en djup relation som sträcker sig så långt att vi inte behöver be varandra om ursäkt utan kan läsa det i varandras ögon. Denna sjukdom har tagit mycket från mig, men de som står kvar och tror på mig är de som känner mig bäst. De älskar mig trots alla mina brister och de förstår sig på mig, till en viss grad självklart. Och dem vänder ej ryggen bara för att jag säger min åsikt, mina tankar mm.. Och dem står alla även för vad dem säger/sagt.

Jag gjorde en människa illa, det var inte meningen och jag är väldigt ledsen för det. Nu känns det som en klyfta har skapats mellan oss och de känns så fel. Nu när man vet den egentliga anledningen till det. Visst jag kommer att ha svårt att släppa in dig till fullo i mitt liv igen. Men anser att du är värd chansen, borde ej ha lyssnat på vad som sas. Borde ha vetat bättre. Borde ej dömt dig på andras ord..

Men brukar det inte vara så att vi försöker skjuta människor ifrån oss som har förmågan att såra oss? Fick frågan av en vän som anförtrodde sin mörka hemlighet till mig; "om det skulle skita sig mellan oss, kommer du fortfarande behålla denna information för dig själv?". Självklart att jag kommer det, denna hemlighet kommer ingen få veta, för om vi skulle gå skilda vägar ska ändå alla hemligheter bevaras.  Och de innebär ej att "skitsnack" ej kommer att komma fram. För anser jag att de du säger är fel mot en annan vän, då öppnar jag munnen och talar om de för personen i fråga. Även om de inser att jag förlorar er båda. Men jag tänker ALDRIG mer sitta och lyssna på två olika såkallade vänner, som kastar skit mm om varandra till mig. Och sen ej säga de. Anser att kan du ej stå för de du säger/sagt, va hellre tyst.
Jag har alltid funderat på varför jag ej gillat umgås med för månag tjejer. Och jag vet svaret och har väl alltid vetat de innerst inne. Tjejer gör inget annat än smutskastar varann och ska framstå som bättre hela tiden. Men jag trodde aldrig att två "äldre" vänner, kunde snacka så mycket skit om varandra. De gör att man skräms lite för att ha vänner. Men antar att de mest handlar om avundsjuka, och rädd att bli "nr 2". Att man hela tiden vill komma i första hand och hela tiden få bekräftelse.. Suck man blir trött bara man tänker på de..

Jag förstår någonstans att människor är så pass paranoida och att man inte litar på någon i dagens samhälle, vi tävlar ju konstant mot varandra. Tjejer speciellt, trycker alltid ner varandra för att få sig själva att må bättre. Ju mer man får reda på om sin motståndare desto mer skada kan man göra. Makten kommer att dominera hos den person som sitter på mest information. Vilket är skrämmande, vilka ska man våga släppa in? Vilka är egentligen ens vänner och skulle aldrig välja att ta den informationen för att såra dig? Vilka kommer alltid att finnas vid ens sida?
Hur vet man allt detta??

Hehe ja de var en del av de som snurrar i min skalle..  Kanske lite tjatigt och så, men de är valfritt att läsa så..

Hugs And Kisses